Sällan, om än någonsin, har så få haft så få (= en trio) att tacka för så mycket. Denna lilla förvanskning av Winston Churchills berömda inledning i ett tal till engelska folket under andra världskriget passade sannerligen in alldeles perfekt på Ludvig Berghe Trio just denna underbart svängiga jazzkväll i april på konserthusets lilla sal.

Ja det stämde verkligen att så få, blott nio betalande(!) plus knappt lika många ur vår styrelse, med råge hade så få att tacka för så mycket. Ludvig Berghe Trio är nämligen, precis som jag skriver ovan, en alldeles utsökt trio som det är både roligt och inte minst härligt att lyssna till och framför allt att uppleva på plats. Missa för all sin dar inte nästa gång Ni har Ludvig Berghe Trio inom räckhåll!

Det är minst sagt beklagligt att nyfikenheten bland jazzpubliken överlag är så låg att ett för många mer eller mindre okänt jazznamn inte lockar ut fler. För som vi inom Jazzens Vänner i Västerås i alla fall alltid har som ledord när vi sätter våra program: Vi må ibland bjuda på ett okänt jazznamn eller en okänd jazzgrupp men högsta jazz- och musikkvalitet är det ALLTID. Och vad beträffar, i just detta fall, Ludvig Berghe Trio är det bara att konstatera att den som helt medvetet avstod från att komma och lyssna på dem, den personen begick ett fatalt misstag. Det svängde så det stod härliga till i Lilla salen och personligen så smälte jag fullständigt över den helt gudomligt vackra versionen av klassiska ”The Man I Love”. Den versionen hade, om Lilla salen varit fullsatt, fått taket att lyfta om de applådåskor som vår lilla tappra skara lyckades uppbåda hade multiplicerats upp till ca 170 personer.

Hela trion utstrålar energi, spelglädje och inte minst en gemensam inre trivsel. Det var inte tal om att göra bara ett set med tanke på den låga publiktillströmningen. Här var det musiken som gällde och att sannerligen bjuda publiken fin och svängig upplevelse. Garanterat har ingen grupp som besökt oss, per capita, fått sälja så mycket skivor såväl i pausen som efteråt. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att varenda en i publiken köpte åtminstone en om inte rent av flera skivor med sig hem. Ludvig Berghes underbara behandlig av mikrofonen och hans ”säljteknik” när han presenterade trions skivor torde kunna betecknas som på samma gång både enastående humoristiskt, självironiskt och mycket skickligt.

Detta är en trio jag varmt rekommenderar alla jazzarrangörer som ev. läser detta och som ännu inte haft Ludvig Berghe Trio hos sig. Själva överväger vi att inom en mycket snar framtid bjuda hit trion igen och då ge alla som denna gång missade chansen att få avnjuta svängig triojazz - kanske då med lämplig gästsolist som Ludvig Berghe Trio vill ha med sig.

Claes Tillander